Berättelser som bär både idé och erbjudande

Svenska Kyrkan har under ett par år förberetts för en av den mest omfattande omorganisationen sedan kyrka och stat skildes åt för 14 år sedan. Från den 1 januari 2014 upphörde alla de kyrkliga samfälligheterna från 1900-talet. De ersattes med två eller flera församlingar som lagts ihop till en större, eller pastorat som ombildats till församlingar inom ett stort pastorat. Några riktigt, riktigt stora.

Några pastorat har blivit så stora att de täcker hela eller nästan hela kommuners områden. Omvälvande för många engagerade medlemmar, för de anställda medarbetarna och de förtroendevalda. En omorganisation som väcker frågor om identitet och image, om kommunikation och relation.

Hela staden i Örebro och lite till i kommunen med samma namn har blivit ett och samma pastorat med sju församlingar, som tidigare var sina egna med egen kyrkoherde och eget kyrkoråd. Andra exempel på stora pastorat i Umeå, Västerås, Uppsala och Norrköping. Allra störst har Malmö pastorat blivit med närmare 150.000 medlemmar. Örebro pastorat är ungefär hälften.

Församlingarna är Svenska Kyrkans grundläggande enhet. Det är här som de största kommunikationsresurserna finns: Främst i form av engagerande kommunicerande medarbetare, men också med församlingstidningar, församlingarnas webbplatser, medlemsutskick och annonsering i lokalpress.

På senare år har fler och fler församlingar kommit att använda sociala medier. Och i takt med att ny

teknik blir lättare att använda och billigare, så använder allt fler församlingar ljudinspelningar och rörliga bilder.

När organisationen blir mer centraliserad, då blir det än mer utmanande att kommunicera så lokalt som möjligt och så mycket som möjligt människa till människa.

Församlingarna i Örebro kommunicerar var för sig och tillsammans. Man har en gemensam levande webbplats och lagom till årsskiftet lade man ut ett knippe filmer där medarbetare berättar om mänskliga möten i församlingslivet.

Filmerna är publicerade på youtubekanalen Svenska Kyrkan i Örebro och de syns också inbäddade på den gemensamma webbplatsen.

Berättande, storytelling, är en form som passar särskilt bra för den lokalt förankrade kommunikation som församlingar bör satsa på. Det fanns en tid , längre tillbaka, då masskommunikation var det enda som inte kostade för mycket, men idag är ser kommunikationslandskapet helt annorlunda ut.

Det finns en risk att församlingarna leds av människor som inte förstår vilket slöseri med resurser och vilka förluster i tillfällen till relationsskapande det innebär att sitta fast i föråldrad masskommunikation, liksom att inte lita till de egna berättelsernas kraft och ställa massproducerade döda schablonbilder i vägen för det lokala och levande.

Räddningen idag ligger oftast i att enskilda aktiva medlemmar delar med sig med Facebook, Instagram och Twitter. Den kyrkoherde och det kyrkoråd som förstår att se vad som händer utanför det budgetreglerade och inom kretsen av anställda, kommer att bli uppmuntrade. Och den församlingsledning som ger de aktiva medlemmarna ett påtagligt erkännande kommer att få leda en församling som vitaliseras på många sätt.

Det här var det första blogginlägget av 100 på 100 dagar. Jag har anslutit mig till uppropet #Blogg100 

 

This entry was posted in kommunikation and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>