Reflekterande praktik

Jag är den förste att omfamna talesättet: Inget är så praktiskt som en bra teori. Det händer nu och då att jag hamnar i sammanhang där det ändå skulle bli mitt bidrag att lyfta fram praktik med ett stort mått av försök. För balansens skull.

Mitt yrke är att arbeta med kommunikation och medier. Jag gör det oftast tillsammans med människor som har andra yrken. Med våra olikheter ökar förutsättningarna att vi tillsammans når ett gott resultat, uppnår gemensamma mål.

Jag tycker mig se att det finns en risk att självbilden hos en akademiskt skolad yrkesmänniska bygger på att betona sina teoretiska kunskaper i motsats till andra människors praktiskt förvärvade erfarenheter. Det finns också en risk att det teoretiska resonemangen blir ett torrsimmande i en rad av projektmöten och PM-skrivande, som aldrig vill ta slut.

För ofta händer det att sakliga riksbedömningar förväxlas med konstruerade situationer av det ännu icke hända. Så mycket hemskt skulle kunna hända, så mycket tid och pengar skulle förslösas, så det bästa man kan göra är: ingenting.

Jag jobbar gärna i sammanhang där de ekonomiska resurserna är begränsade, men där det personliga engagemanget är så mycket större. Därför hittar jag mig gärna själv i den ideella sektorn.

Folkrörelser, och hit räknar jag även kyrkorna, ska inte gå in i framtiden tillbakablickande, med ryggen mot morgondagen. Tårna på organsationskroppen måste peka framåt och blicken höjd mot visionernas horisont. Och framför allt så måste benen röra på sig.

Mina uppdragsgivare tar mig till olika arbetsplatser och in i olika problem som ska lösas. Jag är glad när jag kan bidra med praktiska förslag på förbättringar och förnyande förändringar. Och det känns också bra att få ge en respons på uppdragsgivarens verksamhet, som sätter enskilda aktiviteter i ett sammanhang.

Det är bra att i sin yrkesutövning fråga sig: Vad tänker jag om det jag gör? Och det berikar att gå vidare för att fånga svaret också på frågan: Vad tänker jag, om det jag tänker?

Den reflekterande praktiken förutsätter just det – praktik, handling, aktion.

I den kristna kyrkans år är fastan, 40 dagar före påskdagen, en tid för självprövning, för omprövning och omvärdering. Lila är fastans färg. Den står för bot, för bättring. För förbättring.

40 dagar att vara på bättringsvägen. Det är vad en krasslig människa kan behöva. Och en krasslig organisation; ett företag, en förening eller en församling.

Det finns de som talar om att använda fastetiden för att avstå från en massa saker. Det kan vara sådant som frigör tid. Då borde poängen vara att använda den tiden för gott arbete, så att den inte blir tid i väntan på att fastan ska ta slut.

Det finns de som talar om att använda fastetiden för att spara in på saker. Det kan frigöra pengar. Det kan också skärpa blicken för vad mycket som ändå kan utföras med små medel. Och det kan frigöra både påhittighet och den nyfikenhet som får människor att testa alternativen.

You don’t have to have it all figured out now. The steps you need to take will become more apparent as you go along.

Citatet hämtat från sajten Internet Toolbox for Churches och en artikel med titeln Don´t Give Up om Your Internet Ministry

 

This entry was posted in kommunikation, strategi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>